…var att jag blev psykiskt misshandlad i fyra år i en relation, plus hotad, fysiskt misshandlad och fortsatt psykiskt misshandlad fortfarande.
Det pågår fortfarande och hela tiden. Förmodligen kommer det göra det ända tills den andra ”föräldern” dör. Nu är det exakt femton år sedan allt började. Det är först de senare åren jag har lyckats skaka av mig det ”föräldern” gör mot mig. Det som främst sårat mest de senaste åren är samhällets bristande förmåga (och vilja) att göra något åt mäns våld, och våld i nära relationer. Samhällets bristande insatser har nästan vart värre än själva händelserna. De säger indirekt – du har inga rättigheter. Det som sårat också är den lilla flik av misstro mot mig ”föräldern” försökt plantera i barnet.Jag tror dock att rehabiliteringen har hjälpt mot det ganska bra.
Nu har vi gått i den sedan skolorna började i höstas. I januari är den slut, men vi har fått sååå mycket ut från den, både jag och barnet. Det mest värdefulla är att man rent konkret fått lära sig att man inte är ensam om att ha det såhär.
Ja det är sant, vi är inga ufon!
Barnet har träffat andra barn och jag har träffat andra kvinnor som har det nästan precis som vi. För ja, det är mest kvinnor som går där – och som blir utsatta. Vi har träffat underbara modiga och starka personer. För ja, man MÅSTE vara modig och stark för att orka med.
Det har nog varit den bästa lärdomen, att trots att jag själv aldrig passat in nidbilden av hur en misshandlad kvinna ” är”, så är det underbart att spräcka fördomen jag själv hade och se att alla är superstarka, härliga kvinnor som kämpar för sina barn och att själva definiera sina och barnens liv.
Det som hjälpt mig mest, är att lära om hur samhället faktiskt fungerar och varför man inte får någon hjälp – då kan jag sätta det som hänt mig i ett större perspektiv, och inte på individnivå. Min masteruppsats handlar om polisens hantering av brottsanmälningar av våld i nära relationer. Det jag lärt mig är att samhället INTE fungerar, inte när det borde det som mest.
Det som också hjälpt mig det senaste året är politiken, som jag tidigare nämnt. För då kan jag konkret försöka göra något åt min situation som jag själv och många andra kvinnor med mig upplever.
Nu i vinter blev jag utsedd till nämndeman, det ger mig en konkret chans att göra skillnad i just brottmål. En chans att själv sitta där andra nämndemän har suttit och dömt i mina mål.
Jag hoppas att all den kunskap jag har – inte bara om forskningen gällande mäns våld mot kvinnor, utan allt det jag lärt mig genom masterutbildningen i sociologi- ska göra mig till en bra nämndeman. En som värderar fakta efter kunskap om samhället och inte efter magkänsla.
Jag är så tacksam för denna möjligheten! Den är ytterligare ett steg till i att lämna det förflutna bakom mig. <3
Viola Linnéa säger
Wow. Vad cool du är! Senaste året har jag också märkt av hur rättssystemet inte fungerar och hur alla instanser, tingsrätten, socialtjänsten eller socialjouren, bara verkar vilja ta så lite ansvar som möjligt. ”Vi lyssnar på den andra partens berättelse, även om vi vet att han är en bedragare och har en problematik kring lögner, för hans version gör att vi inte behöver vidta några åtgärder. Lycka till i livet!” Typ. Man har hela tiden växt upp med fina tankar om den fina välfärdsstaten vi lever i. Men det verkar vara en bild som bara bestämmer när allt rullar på som det ska, inte när man faktiskt behöver den.
susanna säger
Hej! Javisst är det så. Du har rätt. Av alla de historier jag har hört, och min egen, så är det den erfarenheten jag också har.
Men, jag såg du har fått enskild vårdnad. Stort grattis!!!