Man skulle kunna säga att den här bloggen blev född ur ett kaos. Först berodde det kaoset på att jag har alldeles för mycket att göra – på en gång. Men nu, i en tid då ett extra val hägrar så har betydelsen av kaos fått en helt annan innebörd. Så börjar historien..
Jag; en ensamstående mamma till en trettonåring och tre katter, boendes på landet utan körkort och med alldeles för långt till busshållplatsen. I detta nu jobbar jag som timanställd inom kommunen, skriver klart en aningen sen masteruppsats i sociologi, jobbar ideellt för Fi och ska snart påbörja ett uppdrag som nämndeman vid Tingsrätten. Och nu, den här bloggen.
Som sagt hägrar ett extra val, vilket innebär att kampanja och ställa upp för Fi. Ideellt. Något jag bröt ihop lite för i en timma – inte på grund av det extra arbetet, utan för att situationen är så sjukt dålig i regeringen med ett block som inte vill samarbeta och med fascister i riksdagen. Vilket är helt sinnessjukt!
Därför måste man ställa upp! Inte för att någon tvingat en , eller för att man ska vara en ”duktig flicka” utan för att man måste. Det finns inget alternativ, man. Kan. Inte. Ge. Upp. Utropstecken. Helst skulle man vilja tänka bort, eventuella scenarion innan man somna, som att detta är början på en ny episod av Hobbit – de onda mot de goda. Helst skulle man vilja leva i sin lilla individuella bubbla, bara tänka på sina egna personliga framgångar och glömma den läskiga samtiden, men det går inte. Vi lever inte i ett vakuum. Jag är en människa, en människa i ett samhälle. Och som människa har jag ett ansvar att göra det jag kan för att försöka förändra samhället till det bättre. Alla kan förändra.
Kanske undrar ni varför just jag ser det som min uppgift att förändra?Vad gör mig så speciell? I så fall undrar jag varför du anser det vara någon annan uppgift att bidra till förändring än din egen?
Men kanske är det också för att jag inte har alla de där privilegierna som vissa människor har. Kanske är det för att någon annan, random människa inte har det – som borde ha det.
Det var inte meningen att den här bloggen ska bli en blogg om politik. Men nästan allt i livet är politik. Och mycket som inte är det, borde vara det! Just det lilla ”borde” har i mångt och mycket gestaltat sig i mitt liv. Som ensamstående, som kvinna, som färgad, som ensamstående mamma och student, som deltidsarbetare, som brottsoffer och som mamma.
Inget har stärkt mig så mycket som politiken, även i mina allra svartaste stunder. Efter flera år av kamp för psykisk och emotionell överlevnad, lever jag lite också. Och det är underbart! <3
Kommenterat på Skilda.nu